En eftermiddag i parken

För några veckor sedan blev det en eftermiddagsutflykt till parken här i Brasília. Himla härligt ställe att promenera runt på och det fanns allt möjligt skoj att titta på. Jag fick pröva på kokosnöt på det riktiga sättet, dricka direkt ur nöten med sugrör. Det smakade inte alls kokos, märkligt nog! Vi såg lite olika djur och jag smakade söta popcorn. Ja, de har allt möjligt knasigt för sig här när det kommer till mat och ätbara saker. Avokado är det till exempel vanligast att man äter med socker eller honung om jag förstått det hela rätt. Jättemärkligt tycker ju jag som äter den med salt. :)

Varning för jättebildbomb! :)
IMG_5701 IMG_5703 IMG_5705 IMG_5706 IMG_5708 IMG_5709 IMG_5711 IMG_5714 IMG_5719 IMG_5722 IMG_5723 IMG_5724 IMG_5725 IMG_5728 IMG_5731 IMG_5733 IMG_5736 IMG_5738 IMG_5740 IMG_5743 IMG_5744 IMG_5748 IMG_5750 IMG_5751 IMG_5753 IMG_5755 IMG_5759 IMG_5762 IMG_5765

En födelsedag i Brasilien

11102984_10153273811594532_219815225406012619_n11127791_10153276643349532_864098166557413993_nIgår blev jag ett helt år äldre igen, att man aldrig slutar med den där ovanan att åldras vartenda år…! :) Jag hade i alla fall en bra dag här även om allting minst sagt var annorlunda än jag är van vid. Dagen ägnades åt övning och lektioner. Jag var nöjd över att det inte var riktigt lika varmt igår och så pratade jag med mamma och pappa en sväng på eftermiddagen. :) Himla bra grej det där med FaceTime! :)

Kvällen blev lite stressigare än jag hade tänkt mig då lektionen jag trodde skulle sluta vid 19-tiden slutade 20.30 istället. Den där brasilianska tiden alltså…! Jag som hade sagt till folk att dyka upp på Alfredo´s vid den tiden! Svensken i mig blev en aning stressad men det löste sig ändå. Det dök upp rätt mycket folk ändå, himla trevligt! :) Dumt nog tänkte jag inte på att ta några bilder när alla fortfarande var kvar, lite synd! Men några bilder blev det i alla fall, snodda från Talita. :)

Tack för alla fina gratulationer hemifrån också! :) Puss på er!

Samba på Liv Lounge

livlounge-1 livlounge-3 livlounge-4 livlounge-5 livlounge-6 livlounge-7 livlounge-8 livlounge-9 livlounge-10 livlounge-12 livlounge-13 livlounge-14Den allra första dagen jag var här i Brasilien hade Anco ett lunchgig på en restaurang. Han och några andra spelade samba och det var buffé med typiskt brasiliansk mat; ris, bönor, korv, kött, sallad och frukt. Jag och kameran följde med och passade på att återhämta oss lite efter den långa resan och njuta av den fina miljön. :) Och svettas i det varma, åskiga vädret! :P

Glad påsk! 


I Sverige är det ju faktiskt påsk idag också så jag slänger in en lite sen glad påsk härifrån värmen! :) Här är det vanlig dag idag så jag har haft portugisiskalektion och nu är det övning som gäller! 

Jag har inte riktigt vant mig vid att inte ha internet där jag bor och jag har inte riktigt kommit in i alla rutiner än, därav min bristande uppdatering här. Men jag lever och mår bättre och bättre för varje dag, även om det går långsamt framåt. 

Vi firade påsk med att måla ägg, dricka vin och vara på stranden. I alla fall blev det en stund på stranden igår förmiddag innan vi blev bortjagade av arga åskmoln. Men min svenska, vita kropp var nog glad över att inte behöva vara mer i solen, jag lyckades ändå få lite för mycket sol i pannan där jag uppenbarligen hade slarvat lite när jag smorde in med solskydd… Brasiliens sol är inte att leka med! :)  

Nej, nu är det mer övning som gäller här! Beijos! 

Fem dagar i en sjukhussäng

10457872_10153213336454532_8484849044109144909_nJag lyckades inte så bra med det där att sova mig frisk så här kommer en lägesrapport för er som vill ha lite koll på de lite mindre roliga delarna av min Brasilienupplevelse.
Antibiotika och ordentlig vila lyckades visserligen göra att bihåle- och luftvägsinflammationen blev lite bättre men andningsproblemen, hostan och rasslandet i luftvägarna fortsatte bara att bli värre. Så förra helgen blev det en tur tillbaka till sjukhuset igen, läkaren hade sagt att jag måste komma tillbaka om det inte blev ordentligt mycket bättre av antibiotikan. På lördagen tyckte sköterskan att det var bättre att jag kom tillbaka på söndagen då en specialist skulle jobba, så vi åkte hem igen och åkte tillbaka dagen efter. Efter en lite väntan och förvirring visade det sig att han inte alls jobbade som han skulle göra men jag fick träffa en bra annan läkare istället.

Hon verkade inte alls tycka att jag lät bra, och då tyckte jag ändå att jag andades ganska bra just då när hon lyssnade på mig, och syresättningen var tydligen inte heller så bra. Det blev tre omgångar stark luftrörsvidgande medicin att andas in, kortison intravenöst, blodprov och röntgen av bihålor och lungor. Allting gick förvånansvärt smidigt och praktiskt jämfört med all onödig väntan jag är van vid från Sverige. När allt var färdigt och jag skakade som ett asplöv av alla mediciner fick jag träffa läkaren igen. Jag, som är van vid att bara bli hemskickad utan någon större hjälp när jag har haft liknande problem tidigare, blev minst sagt förvånad när hon direkt efter att ha lyssnat på mina lungor igen bestämmer att jag måste vara kvar på sjukhuset för fortsatt behandling då det inte var någon förbättring trots alla mediciner jag fått. Så istället för att åka hem blev det till att boa in mig i ett sjukhusrum, få en nål i armen och äta faktiskt riktigt god sjukhusmiddag. Lite skraj måste jag väl erkänna att jag kände mig, i Sverige måste man ju vara snudd på döende för att bli kvar på sjukhuset men de har uppenbarligen lite vettigare syn på den saken här. Jag fick kortison intravenöst var 8e timme, luftrörsvidgande var fjärde timme och dagen efter fick jag träffa en specialist som inte heller var särskilt imponerad över ljuden mina lungor envisades med att åstadkomma. Proverna visade att jag hade någon infektion i kroppen också men det visade ingenting på röntgen, alltså var hans bedömning att det var en akut försämring av astman efter dunderförkylningen/bihåleinflammationen som behövde behandlas ordentligt. Han ville ha kvar mig ytterligare en dag till för att fortsätta behandlingen och dagen efter var det ytterligare en aning bättre men långt ifrån bra så han ökade dosen kortison till var 6e timme och än en gång blev direktiven att vi får se hur jag skulle må dagen efter.

Det fortsatte på ungefär samma vis, träffade en annan läkare också men fortfarande blev svaret att jag fick vara kvar ytterligare en dag för fortsatt behandling. När jag fick träffa den första läkaren igen verkade han nöjd över att det långsamt ändå gick åt rätt håll så i torsdags bytte han ut det intravenösa kortisonet mot starka tabletter och sa att om det fortsatte att bli bättre kunde jag nog få åka hem dagen efter. Även om jag fortfarande hade ganska ordentliga problem med andningen kände jag en stor skillnad mot när jag kom till sjukhuset, jag hade nog inte insett hur svårt jag faktiskt hade att andas då det kommit lite smygande. Lättnaden de stunder då det faktiskt var lite bättre var enorm, man blir fruktansvärt trött av att inte få luft ordentligt. Det kändes tidigare som att en elefant stod på min bröstkorg samtidigt som någon höll ett hårt tag kring luftvägarna, framförallt på den högra sidan. Ingenting jag riktigt vill att någon ska behöva uppleva.

Igår fick jag träffa den andra, ganska förvirrade och röriga läkaren igen, och då verkade det som att jag skulle kunna få åka hem för att fortsätta behandlingen hemma med kortisontabletter och nya, starkare astmasprayer, och det kände jag mig ganska okej med. Fem dagar i en sjukhussäng fick vara tillräckligt, det ingick inte riktigt i mina Brasilien-planer! Och i värsta fall får jag väl åka tillbaka igen om jag blir sämre, svårare än så är det ju inte. Så jag fick en massa mediciner, ett schema för kortisonbehandlingen de kommande veckorna, antibiotika mot urinvägsinfektion (för den magvärk jag skyllt på endometriosen + hostan visade sig vara uvi) och en salva att smörja mina sönderstuckna armar med.

Processen för att lyckas ta mig ifrån sjukhuset blev däremot ett äventyr i sig då det var stört omöjligt att få försäkringsbolaget i Sverige, deras agent (som tydligen höll hus i Mexico!) och sjukhuset att lyckas få någon kontakt med varandra. Så efter 5-6 timmars väntan, mycket förvirring, enorm frustration från min sida, ganska ohjälpsam telefonkontakt med försäkringsbolaget i Sverige och en del språkförvirring valde jag till slut att betala själv och sedan lösa det med försäkringsbolaget i efterhand istället. Annars hade jag nog fortfarande suttit kvar där tror jag.

Det var himla skönt att komma ifrån sjukhuset. Även om jag inte har något dåligt alls att säga om vården jag fått. Jag måste faktiskt säga att den trots en hel del språksvårigheter varit bättre än den vård (eller brist på vård) jag fått hemma i Sverige. Det var bara de administrativa problemen när jag skulle bli utskriven jag har åsikter om, annars har jag ingenting alls att klaga på. Bra mat, trevliga sjuksköterskor, bra rum och en helt annan helhetssyn på patienten än vad jag någonsin upplevt hemma.

Efter att ha fått sova relativt ostört i natt (att bli väckt varannan timme för diverse kontroller och mediciner blir ganska slitsamt efter några dagar) känner jag mig lättare till mods. Jag kan väl inte säga att jag mår bra ännu, jag har fortfarande en riktigt envis hosta och emellanåt rasslar det ordentligt när jag andas plus att jag fortfarande har ordentligt ont av urinvägsinfektionen, men jag känner mig ändå lättare i själen över att inte vara instängd på sjukhuset längre. Min förhoppning är att behandlingen ska fortsätta att sakta göra att det går åt rätt håll (men jag är verkligen inte förtjust över dessa doser kortison jag måste ta nu!) och att jag ska få må bättre igen. Det blir nog till att boka återbesök hos den bra läkaren i veckan för att följa upp detta så det inte går över styr igen, det är ju ganska bra att kunna andas ordentligt har jag märkt… :) Tills vidare försöker jag att vila, ta långsamma promenader tillsammans med Anco och att göra lugna saker som jag mår bra av, och hoppas på att skakningarna av den luftrörsvidgande medicinen ska ge med sig i alla fall litegrann snart. Nu vill jag börja spela igen!

Jag måste också säga att jag inte vet hur jag skulle klarat den här veckan utan Anco. Varenda kväll, oavsett om han jobbat sent och haft annat att göra, har han kommit och sovit bredvid mig i en obekväm fåtölj på sjukhuset. Hållit mig i handen, varit tolk, hjälpt mig med saker jag inte klarat av själv pga biverkningar eller värk, klappat mig på ryggen i sömnen när jag vaknat med mördarhosta och ont i magen… Ja, han har gjort allt och mer därtill än jag trott var möjligt. Han har varit ett stöd som jag inte ens kunde drömma om fanns. Och det har varit så självklart för honom. Jag, som är svensk och van vid hur det går till hemma i Sverige, har sagt att han såklart inte behöver stanna hos mig, att jag klarar mig och är väl omhändertagen så han kan sova hemma utan att oroa sig. Svaret jag fått har varit så självklart från hans sida, att han inte lämnar sin flickvän ensam på ett sjukhus i ett ännu ganska främmande land när jag är sjuk och mår dåligt.

Blommor och presenter i all ära, men det här är den riktiga kärleken. Han ser förbi mina brister och hinder och han lär mig på det viset att, utan att ens vara medveten om det själv, långsamt acceptera mig själv mer och mer för de svårigheter och problem jag ibland har med min kropp. 11073972_10153225433889532_7588109751757088592_n

Emelie i snön

IMG_3561 IMG_3606IMG_3731IMG_3780IMG_3930IMG_4062IMG_4110En väldigt kall och snöig vinterdag i januari gick Emelie och jag ut i hagarna bakom musikhögskolan i Örebro för att ta lite tjusiga vinterporträtt. När vi var färdiga var båda så frusna att vi varken hade känsel i tår eller fingrar men det var det värt för dessa foton! :)

I en studio på UnB

IMG_5556IMG_5658IMG_5671IMG_5623IMG_5635IMG_5448IMG_5517IMG_5581 IMG_5685 IMG_5691IMG_5597IMG_5573

Som jag nämnt tidigare har Anco ett projekt på gång här som innebär att arrangera, spela in och filma låtar av sångare här i Brasília. Tanken är att det ska bli en hel DVD i slutändan. Jag åkte på att bli stillbildsfotograf för projektet och jag klagar inte! :) Himla kul att få fota i bra ljus, med ordentliga lampor och få vara med och se allting kring inspelningen. Ett himla pyssel att få till både ljud och bild bra. Ska bli väldigt spännande att se hur det hela blir när det är färdigt!
Här är några av mina foton i alla fall! :)

Lite mer brasilienuppdatering

10997617_10153193123829532_6864012977863110093_nJag måste verkligen bli bättre på att skriva lite mindre då och då, för att det ska slippa bli mastodontinlägg! Det där med att lära mig att vara kortfattad har jag inte lyckats med hittills så sannolikheten för att jag skulle lära mig det nu är minimal. :P

Vad har hänt sedan sist då…? Den obefintliga introduktionsveckan behövdes ändå för en massa administrativt krångel här. En stor del av tiden har gått åt till att försöka reda ut allting med kurser, kursregistreringar och boende. Om vi säger så, det är inte lika självklart här hur det går till som hemma i Sverige. Framförallt tar allting så fruktansvärt lång tid då det alltid involverar en massa köande på olika sätt. Jag väntade i tre timmar på att få prata med kurskoordinatorn för att då få svaret att jag bara kunde bli registrerad på en av alla mina kurser då jag behövde tillstånd från lärarna först och de kurser som inte var motsvarande steg 1 här behövde administreras manuellt. Alltså gick jag därifrån med endast en kurs registrerad. Hurra…

I fredags fick jag äntligen allting färdigt med mitt riktiga boende här efter en hel del förvirring och krångel. Så vi åkte förbi och kollade hur det såg ut och fick veta att jag kommer att bo med tre afrikanska tjejer. De var inte där när vi var upp och kollade men jag fick se hur det ser ut i alla fall. Det är inte riktigt som våra svenska studentbostäder om vi säger så, här är det dela rum två och två som gäller. Men det fanns två toaletter, ett kök som såg helt okej ut och ett stort vardagsrum/allrum även om det kanske inte är den högsta standarden på det hela direkt. Skönt att ha någonting nära skolan ändå och jag kommer säkert att bo både där och hos Anco.

I lördags förmiddag var det dags för stråkprojektet igen och den här gången var jag med på suzukiundervisningen för de mindre barnen innan det var dags för orkester. Himla kul att spela orkester igen. Skönt och avkopplande att det inte är alltför svåra saker vi spelar och ett väldigt bra sätt för mig att lära mig portugisiska musiktermer. I fortsättningen är tanken att jag ska vara med de första två suzukigrupperna och hjälpa till och sedan spela i båda orkestrarna, även den tidigare för lite mindre barn.

11012989_10153189949164532_7429675572669867466_nNär Anco hämtade mig mitt på dagen åkte vi en sväng för att försöka hitta en nattsordin till min viola, något jag tänkt skaffa sedan jag började spela viola men det har aldrig blivit av. Den till fiolen (i bly!) sitter så dåligt att jag är rädd att den ska ramla av när jag spelar och skada violan. Så vi tog en tur till ett par musikaffärer utan större lycka att hitta någon sordin. När vi var inne i den andra affären öppnade sig himlen och världens åskväder med tillhörande skyfall började. Det är inte klokt hur snabbt vädret kan ändra sig här! Aldrig har bilen känts så långt borta när den var så nära…! När vi väl tagit oss till bilen och börjat åka i skyfallet hann vi åka ungefär 50 meter innan Anco stannade vid ett rödljus. Problemet var bara att bilen bakom inte stannade så han körde rätt in i oss. Som tur är hann Anco se att han kom och släppte på bromsen så det blev inte en alltför stor smäll ändå. Jag, som inte hade en aning om att bilen kom, blev himla skraj och kände mig lite konstig i nacken efteråt då jag smällde huvudet i nackstödet (som tur var fyllde det sin funktion ändå, vill inte tänka på hur det hade gått utan nackstöd!).
Det var en ung kille som hade lånat mammas bil och uppenbarligen inte hade lärt sig än att det är bra att köra långsamt i skyfall. Han försäkrade sig ordentligt om att vi var okej och undrade om jag ville åka till sjukhuset men jag kände att det hade varit nog med sjukhus för min del och valde att vänta och se. Det gjorde inte ont utan kändes mest lite konstigt. Bilen blev ganska tilltufsad baktill, hela kofångaren var spräckt längs med och när vi kom hem upptäckte Anco att bakluckan inte gick att stänga igen när han öppnat den. Men annars funkade bilen och killen har sagt att han ska betala så jag hoppas att det går smidigt att lösa allt sen.

11042672_10153190680144532_5566543709974610908_nEfter det här ofrivilliga äventyret kändes våra kvällsplaner än mer välkomna än innan: dricka vin och spela. Så efter lite mat och en tupplur blev det vin och en massa musik resten av kvällen. Precis vad jag behövde! :) Fiol/viola och elbas är ganska spännande kombination måste jag säga, inte direkt det man hör varje dag. Men jag tror att vi kommer få ihop himla roliga och intressanta kombinationer både när det gäller brasiliansk musik, klassiskt och svensk folkmusik. :) Och rebellen i mig njuter lite över att göra något man enligt många ”inte får göra”. Jag menar, spela klassisk musik med elbas…? För mig blir det en desto större anledning att göra det!

I måndags var det dags för första skoldagen och jag började med portugisiskalektion kl 8 på morgonen. Trots att vi var där i god tid kom jag försent då vi inte hittade till rätt klassrum, jag hade bara fått ett nummer utan de bokstäver före som behövs för att kunna veta var i dessa jättelånga hus det var någonstans. Kul…! Men det var egentligen mest bara ett första möte och ingen riktig lektion. Hälften av alla där var japaner och koreaner som pluggat portugisiska i två år och andra hälften var folk som jag som kan litegrann men inte alls tillräckligt. Så troligtvis blir det två grupper. Allt är lite oklart ännu men tydligen börjar vi ordentligt på måndag.

Efter det blev det ytterligare en del fixande med kursregistreringar hit och dit och efter mycket om och men var jag ändå registrerad på det mesta jag skulle vara. Efter att ha ätit lunch med Anco och en kompis till honom var det dags att träffa violaläraren och bestämma lektionstider. Jag kommer både ha viola och fiol med henne. Så himla kul och hon verkar himla bra. :) Efter YTTERLIGARE lite krångel och fixande med kurser hade jag någon timme ledigt innan det var dags för första lektionen i pratica de conjunto. Den stunden behövde jag till att vila lite och hämta andan lite. Förkylningen som jag förträngt att jag dragits med av och till sedan jag kom hit (och egentligen innan jag åkte också) började på allvar göra sig påmind med mer och mer ont i bihålorna och tjockt neråt luftvägarna så jag behövde verkligen lite vila.

11042958_10153195656379532_3498834674060017831_nPratica de conjunto, som för mig är en ensemblekurs i choro, var minst sagt intressant. Efteråt visste jag inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Läraren (som jag som tur är känner litegrann sedan han var i Sverige och undervisade för ett år sedan) verkade förvänta sig att jag bara sådär skulle kunna både spela choros OCH kunna improvisera. För en klassisk musiker som mig som aldrig någonsin har sysslat med improvisation var det lite av en chock. Jag vill väldigt gärna lära mig men det är ju ingenting som kommer bara över en natt sådär. Anco har börjat lära mig en del om det men även han säger att det ju är en process. Pratade med läraren lite efteråt och jag känner mig väl fortfarande lite kluven till det hela men tror att det nog kommer bli bra i slutändan. Nu i början är ju allting kaos, precis som jag var inställd på att det skulle vara, så jag känner mig ändå inte alltför avskräckt och skraj. Bara en sådan enkel sak som att veta när och var jag har lektioner är inte alls självklart här. :P Men alla verkar vara vana vid att det är såhär den första veckan så det är ju bara att gilla läget helt enkelt. :)

Igår när jag vaknade kände jag direkt att nu jäklar, nu är förkylningen inte att leka med. Som tur är hade jag inget speciellt igår utan spenderade förmiddagen med att försöka sova och vila, vilket var lättare sagt än gjort då jag var så fruktansvärt täppt och snuvig både i bihålorna och luftvägarna. Så när Anco kom hem igårkväll blev det en tur till sjukhuset igen (ett annat den här gången) för att få hjälp med detta elände. Trots att jag tyckte att det var väldigt lite precis när läkaren lyssnade på mina lungor blev det ändå antibiotika direkt och väldigt stränga uppmaningar om vila och att jag måste komma tillbaka om det inte blir bättre för då blir det lungröntgen och fler undersökningar. Det var en bra läkare och hon verkade ändå ha lite koll på Addison och dubbelkollade med en annan läkare att antibiotikan inte skulle krocka med mina kortisontabletter. Så läkaren får verkligen tummen upp även om hon inte pratade någon engelska och jag har fått världens största piller att ta två gånger om dagen.

Så idag har jag istället för att gå på min första LEM-lektion (någon slags musikteori, främst gehör tror jag) spenderat större delen av dagen i sängen. Jag, som aldrig sover på dagarna i vanliga fall, har sovit i två omgångar och känner mig ändå trött och hängig. Tanken är att kunna sova bort denna sjukdom snabbt och hoppas på snabb hjälp från antibiotikan. Känns mindre kul att missa saker redan nu i början men samtidigt verkar det mest vara intro på det mesta den här veckan så jag missar nog egentligen inte så mycket. Den gemensamma fiol/violalektionen som skulle varit i eftermiddags blev flyttad till imorgon så om jag mår bättre då kanske jag kan gå på den.

Jag försöker att för en gångs skull faktiskt vila ordentligt nu så jag förhoppningsvis blir frisk ordentligt en gång för alla. För nu har jag fått nog med otur, sjukdomar och olyckor för en bra tid framöver! Matförgiftning med efterföljande addisonkris, krock med bilen OCH bihåle- och lunginflammation på mindre än två veckor, det får vara nog, och hör sen! :)

Två veckor i Brasilien

IMG_5012IMG_5020IMG_5034IMG_5036IMG_5043IMG_5061(Fler apfoton finns att hitta på min flickr)

Nu har jag varit här i Brasilien i hela två veckor och inte kommit mig för med att lägga upp varken något på bloggen eller på flickr men jag lever och har haft två väldigt annorlunda men bra första veckor här! :) Vissa saker såklart bättre och sämre än andra.

Resan gick bra även om den bitvis kändes väldigt lång och det var väldigt skönt att komma fram och få träffa Anco på flygplatsen. Alla väskor kom fram och jag klarade mig genom tullen med mediciner, kamera, fioler och allting utan några som helst problem. Efter en natts mycket välbehövd vila följde jag med Anco som hade ett lunchgig på en restaurang där han brukar spela. Väldigt fint ställe precis vid sjön och vi åt god mat och jag fick höra härlig sambamusik. Verkligen overkligt att helt plötsligt vara framme och här mitt i allt som var så brasilianskt det bara kunde vara. :)

Annars har vi tagit det ganska lugnt ändå vilket har passat mig väldigt bra, skönt att få komma in i allting här i lite lagom tempo. :) Jag har fotat apor i trädgården hemma hos Anco och tittat på papegojorna som bygger bo på deras hus. Luftfuktigheten är nog det som är mest ovant för mig här, mätaren i fiollådan visar på mellan 60-70% och både jag och fiolerna känner av det! Första dagarna svettades jag bara av att andas…!

Jag har lärt mig den hårda vägen att när folk sagt till mig innan jag åkte hit att ingen pratar engelska här så betyder det verkligen att INGEN pratar NÅGON engelska alls (såklart med några få undantag). På stället där vi fixade ett brasilianskt mobilnummer till mig; ingen som kunde någon engelska alls, på restauranger vi varit på; ingen engelska alls, på sjukhuset (ja, jag återkommer till det snart); ingen engelska alls. Så jag hoppas verkligen att det släpper snart med min portugisiska så jag kan börja kommunicera lite lättare med folk här. Jag förstår ändå mer och mer men har fortfarande förbaskat svårt att prata själv. Hjärnan blir ett svart hål så fort jag behöver säga något.

Anco har förberett en del inför ett inspelningsprojekt han har så jag har hängt med och fixat lite grejer inför det och i torsdags och fredags var det dags för inspelningen. Jag var med och fotade, han har utsett mig till den officiella (stillbilds)fotografen för projektet, det finns en annan som filmar själva musikvideon. Himla kul att få vara med på ett hörn och se lite hur det går till med allt runtomkring. Det blir nog väldigt bra när det är färdigt! :)

Det har egentligen inte hänt jättemycket saker de här två veckorna, för mig är de små vardagssakerna fortfarande väldigt exotiska så jag är nöjd utan alltför mycket äventyr hittills. :) En tur på zoo har det blivit och jag har nästan för mycket foton därifrån att gå igenom. Så det lär nog dyka upp ett eller två inlägg fullproppade med diverse zoo- och djurbilder. :) En del praktiskt ordnande har det också blivit, CPF är fixat (typ som ett personnummer här) och lite annat sånt byråkratiskt som inte är så kul att läsa om men som behöver ordnas.

I lördags var jag med i ett stråkprojekt som jag troligtvis kommer att kunna fortsätta vara med och jobba med här på universitetet. Ett projekt för barn och ungdomar, så i lördags var jag med i en av orkestrarna och spelade och nästa vecka ska jag troligtvis vara med hela förmiddagen då de har suzukiundervisning och orkester för yngre barn också. Kan nog vara både väldigt roligt och lärorikt! :) Kul att få spela orkester också!

Det enda jag väl hittills är mindre nöjd med efter två annars väldigt bra, om än väldigt annorlunda, veckor är att jag igår fick mig en tur till sjukhuset. Ja, jag måste ju kolla så de sköter sitt jobb även här på andra sidan jorden… Skämt och sido, så vaknade både jag och Anco igår morse med något som vi tror är någon slags matförgiftning, riktigt från vad är oklart. Jag trodde först att jag skulle klara det hemma med extra kortisontabletter (ja jag hade ju inte vett nog att ta till sprutorna som jag har just för sånna här tillfällen) men efter att inte ha fått behålla andra omgången tabletter jag stoppade i mig var det bara att ge mig och åka till sjukhuset. Tur i oturen att Anco inte var lika sjuk som jag var. Han var helt fantastisk och skötte allting jättebra när jag behövde hjälp och inte kunde klara mig själv (ja, jag blir så dålig när jag inte får i mig kortison). Han lyckades efter lite språk- och kommunikationssvårigheter ändå få dem att inse att jag behövde kortison utöver vätskedroppet och den magiska magmedicinen (det kändes som att hela magen blev full med bomull!) som jag fick intravenöst så efter det piggade jag på mig ganska snabbt ändå. Jag har nog aldrig sett honom så glad över att han knappt förstod min (vanliga) snabba engelska igen. Nu pratade jag ju faktiskt igen vilket jag knappt hade gjort på hela dagen, först för att jag mådde så fruktansvärt illa och sedan för att jag inte kunde knåpa ihop hela meningar med min kortisonlåga hjärna.

Oroa er inte, idag lever jag och mår ändå ganska bra. Trött och sliten är jag men får behålla både den mat jag försiktigt försökt mig på att äta och mina kortisontabletter. Jag väljer att se det positivt, det är ju bra att veta såhär direkt i ett nytt land att det går att klara magsjuka här också, utan både mamma (och pappa såklart) och sjukvård som pratar samma språk! :) Men nu tänkte jag försöka hålla mig borta från sjukvård resten av tiden här om det är möjligt, en gång är mer än tillräckligt! :)

Jag kan sammanfatta första veckorna med att jag hittills trivs bra i allt det nya och tror att det kommer bli en himla bra tid här! :) Det är fortfarande en hel del frågetecken kring boende, studier och liknande men jag räknar med att allting kommer att lösa sig. Skönt att jag har Anco här nu när det trasslar lite med boende så jag slipper bo på dyrt hotell eller på en parkbänk! Så jag ser med spänning fram emot när skolan börjar om en vecka. Introveckan som jag trodde började idag fanns tydligen inte… :P

Nästa: Brasilien!

Jag har ju helt glömt bort att dela med mig av mitt nästa stora äventyr här på bloggen!
Istället för att fortsätta mina studier som vanligt i Örebro den här terminen åker jag till Brasilien för att läsa en, eventuellt två, terminer vid universitetet där!

Jag har fått lite extra lov innan jag åker dit, de har sommarlov just nu (himla bakvänt, jag vet!). Men om exakt en vecka är jag på brasiliansk mark, närmare bestämt så landar jag i Brasília på måndag där sol och värme väntar, och dessutom en pojkvän.

Det är ett utbyte via musikhögskolan i Örebro och jag kommer att läsa viola, kammarmusik, musikteori och orkester när jag är där men även några olika kurser i brasiliansk musik. Det ska bli himla spännande och det börjar kännas lite nervöst och smått overkligt nu. :)

Videosnutten har Annie smygfilmat när jag och Anco satt i ett hörn på Oktoberstämman i höstas och spelade, precis innan han åkte tillbaka till Brasilien. Himla kul att blanda svensk och brasiliansk musik sådär, mer sånt hoppas jag att det ska bli kommande termin! :)