Inlägg med etiketten Vemod

Sjöslag, höst och en gnutta vemod

Efter en minst sagt hektisk långhelg har jag nu landat i Bollnäs igen och har övat hela dagen så jag är alldeles slut i både kroppen och huvudet.

I fredags blev det först läkarbesök på förmiddagen, Pan-besök på eftermiddagen och sist middag och klubb på Värmlands. Kul att komma ut på nation igen men en ganska stor besvikelse att det var så himla lite bekant folk där. Annat har det varit på Snerikes under sommaren då stället varit fullproppat med mer eller mindre bekant folk. Lördagen ägnades åt övning och vila och att umgås med föräldrarna. Det blev en himla trevlig och god middag i lugn och ro med mamma och pappa vilket var välbehövligt.

I söndags var det sedan dags för höstens ultimata studentevent: Sjöslaget!
Äntligen fick jag hoppa i overallen igen och umgås med en hel hög med trevliga datavetare och jag hoppade runt och var allmänt speedad. Som vanligt när jag får på mig overallen alltså. De flesta hade ganska mycket åsikter om mina smaker på svartfestisen: vattenmelonsgodis i den ena och persikogodis i den andra. De såg minst sagt roliga ut när de smakade på dem. Det blev sedan en himla rolig 23-timmarskryssning till Åbo och tillbaka med massvis av studenter och roliga upptåg. Jättekul att få krama på både Sara och Jessica igen också som jag lyckades få med tillsammans med sina respektive sambos.

Med det vanliga studentresevemodet klev jag sedan av båten igen och önskade att det gick att spola tillbaka tiden och få göra om allting igen, alternativt åka ett varv till. Men det var bara att snällt åka tillbaka till Uppsala igen, ta en välbehövd dusch, äta lite middag och sedan stupa i säng. Det blev inte många timmars sömn på båten så sömn är lite av en bristvara i min kropp fortfarande.

Det blev sedan en ganska lugn dag hos föräldrarna igår innan jag vid middagstid hoppade på tåget som tog mig tillbaka hit upp igen. Den här gången känner jag mig verkligen inte färdig med Uppsala och studentlivet där med alla kompisar. Hade bra gärna bott kvar i overallen några dagar till och varit vild student lite längre istället för att vara duktig och och diciplinerad och öva hela dagen här.

Men övat har det blivit idag och har haft både fiollektion och kvartettrep. Det har nog ändå gått ganska bra även om kropp och själ känns lite i ofas just nu. Har haft himla ont i magen senaste dagarna och det börjar ta på krafterna rejält. Idag misstänker jag dessutom en släng av pms vilket ju inte gör det hela bättre. Det försöker jag bota just nu med musik, redigering av foton och enorma mängder te. Fast det rår inte riktigt på det där märkliga vemodet som bosatt sig i mig, är nog i behov av sömn också misstänker jag.

Nej, nu ska jag nog titta ikapp lite på How I Met Your Mother med en kopp te till innan det är dags att krypa i säng.

♥ 1 kommentar ♥ 12 oktober, 2011 kl 20:44 ♥ Kategori: Natur, Studentliv, Vardagligt
♥ Ettiketter: Bollnäs, Endometrios, Fest, Fiol, Foto, Höst, Läkarbesök, Middag, Öva, Overall, Sjöslaget, Studentliv, Tåg, Te, Trött, Uppsala, Värk, Vemod

En liten släng av vemod

Det är en rörig dag idag också, precis som igår. Känner mig lite halvt vemodig och har fortfarande en släng av hemlängtan. Utöver det hade vi en retorikföreläsning på förmiddagen, visserligen var den ganska intressant, men den stal 1.5 timmes övningstid så jag är fortfarande inte färdig med mina tre timmars övning idag.

Det är visserligen ganska skönt att distrahera hjärnan med fiolspel, det gör alla vilsna trötthetstankar som far runt i huvudet lite mindre vilsna. Just nu är det en jigg ur en av Bachs partitor som övas och jag har minst 20 minuter kvar innan jag är klar för dagen.

Annars har det blivit en tur in till stan för att boka klipptid, få en promenad och lite dagsljus. Skönt att komma ut från skolan en sväng!

Nej, såhär blir man inte bra på fiol inte… Inte kommer man närmre att få sova heller. Mer Bach får det bli helt enkelt!

♥ Inga kommentarer ♥ 3 oktober, 2011 kl 20:49 ♥ Kategori: Vardagligt
♥ Ettiketter: Bach, Fiol, Förvirrad, Hemlängtan, Öva, Promenad, Retorik, Tankar, Trött, Vemod

Tankar på ett tåg en söndagkväll

Jag är säkert jättelångt efter alla andra som redan har lyssnat på alla fantastiska sommarpratare på radio men jag har fram tills idag inte lyssnat på ett enda sommarprat.
Det tänkte jag att det skulle bli ändring på så jag hade laddat ner Mark Levengoods program från midsommardagen och stoppade trött och lite vemodigt in lurarna i öronen när jag satte mig på tåget i Uppsala för att åka tillbaka upp till Bollnäs igen.

Nu, dryga timmen senare, är jag helt förälskad! Hans sätt att berätta både roliga och mindre roliga händelser på är underbart och han lyfter fram detaljer som gör berättandet så mycket mer levande. Jag satt i dryga timmen och bet mig i läppen för att inte skratta högt för mig själv på tåget samtidigt som jag emellanåt fick kämpa för att hålla tårarna borta. Han verkar vara en så sympatisk och mysig person att jag skulle kunna sitta och lyssna på hans berättelser i många timmar till. Han fyllde mig med en skönt rosa, fluffig lycka.

Han fick min vemodsklump i magen att försvinna och istället känner jag nu, som jag ju vanligtvis också känner, att allt kommer att bli bra och att jag har gjort rätt val. Livet är krokigt och inte alltid lätt att förstå sig på men allt sker av en anledning och saker har en förmåga att lösa sig om man bara ger det lite tid och ett öppet sinne. Och såklart ser på saker med glädje och livslust.

Hur mycket jag än saknar Uppsala och alla fantastiska människor där så är det i Bollnäs jag ska vara just nu. Jag måste ge min största dröm här i livet en chans, annars kommer jag alltid att undra över vad som kunde blivit. Jag vet att jag har en lång väg att kämpa och det är inte säkert att det går som jag vill. Men nu kommer jag i alla fall kunna tänka tillbaka och känna att jag faktiskt försökt, att jag vågat chansa och följt mitt hjärta istället för att ha gjort det som är tryggt och förnuftigt.

Hur långt det kommer att bära? Ja, det återstår att se men jag vet vad min dröm är och jag ska göra allt jag kan för att nå den!

♥ 1 kommentar ♥ 4 september, 2011 kl 20:12 ♥ Kategori: Tankar
♥ Ettiketter: Bollnäs, Drömmar, Glädje, Lycka, Musik, Sommarpratare, Tåg, Tankar, Uppsala, Vemod

En sista utekväll som Uppsala-bo

Det blev en toppenkväll igår att minnas nu när jag lämnar Uppsala för minst ett läsår. Början med tacos-middag och sedan blev det Snerikes sista bryggan-kväll som avslutning. Där träffade vi mycket skoj folk och trots spöregnet blev det en riktigt lyckad kväll.

Men jag måste säga att det är med en hel del vemod jag nu packar det sista för att ge mig iväg på nya äventyr. Jag ångrar inte mitt val för det är min dröm jag följer men nog vore det fint om man kunde dela på sig för att slippa lämna allt här. Tur att det är nära nog för att kunna åka hem på helger.

Nej, nu ska det sista packas och sen flyttas ut i bilen. Hej och hå!

♥ 5 kommentarer ♥ 20 augusti, 2011 kl 12:20 ♥ Kategori: Vardagligt
♥ Ettiketter: Flytta, Klubb, Middag, Packa, Regn, Snerikes, Tacos, Utgång, Vänner, Vemod

Can I stay here with you till the day breaks?

Så vackert vemodigt att det nästan gör ont.

Can I stay here with you through the nighttime?
I fallen sad inside, and I need a place to hide
Can I stay here with you through the nighttime?
I’m all alone and blue, won’t you take me to your room.

♥ 1 kommentar ♥ 8 maj, 2011 kl 12:41 ♥ Kategori: Musik
♥ Ettiketter: Musik, Tankar, Vemod

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont. Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod. Som ett hjärta som vägrar sluta slå.

Jag hade inte särskilt höga förväntningar inför kvällen annat än att konserter alltid får mitt hjärta att slå lite snabbare. Jag är snart 23 år och har nog ansett mig ha växt ifrån hans musik lite mer för varje år som gått, inte för att jag egentligen någonsin varit jätteimponerad av honom musikaliskt. Men på något sätt lyckas hans musik ändå leta sig in i mitt hjärta på ett märkligt sätt och stanna kvar där länge. Alla konserter jag varit på med en vän, ja det är några stycken vid det här laget, har alltid lämnat en speciell känsla. Det går inte att komma ifrån.

Jag var allt annat än imponerad av hans senaste album och där någonstans kände jag att nej, det där är nog ett avslutat kapitel i mitt liv. Framförallt när jag kommer in i konserthuset och ser alla femtonåringar som springer runt med hattar, randiga tröjor och tajta jeans, då kände jag att den tiden var förbi.
Det var vad jag trodde, ja.

Så fort de kliver på scenen känner jag hur det hugger till i hjärttrakten någonstans och det är inte bara den där vanliga kärleken till musikerna, instrumenten och tonerna. Nej, jag är 17 år igen. 17 år och känner precis alla de där känslorna som jag kände som förvirrad och osäker 17-åring hemma i mitt gamla sovrum. När jag låg på sängen hemma hos min vän och vi lyssnade på skivorna om och om igen och jag trodde nog aldrig att jag skulle få veta hur riktig kärlek kändes. Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Samtidigt som jag kände mig 17 år igen kände jag att jag har fått en helt annan insikt om saker nu. Jag är en helt annan person idag men det var på ett sätt ganska skönt att få känna den där 17årskänslan igen för en stund. Jag var 17 år igen och kunde försvinna in helt i musiken och bara svepas med av alla falskt sjungna toner och vackra, vemodiga melodier. Jag var 17 år och trodde att jag jämt skulle må dåligt och aldrig få känna mig riktigt lycklig någonsin igen.
De där timmarna på sängen tillsammans med min vän och hans toner ur högtalarna fick mig ändå att se en liten ljusglimt långt där borta någonstans.

Jag var 18 år igen och fick ett sms en kväll när jag var med mina vänner som fick mig att tappa andan. Det är nog än idag ett av de finaste sms jag någonsin fått. 
Det är så jag säger det. Anna, världen förtjänar inte dig.
Har man inte verkligen lyssnat på låten kan det nog vara svårt att förstå det fina i det, det inser jag. Men jag som hade lyssnat på den minst fem gånger om dagen i många månader, jag glömde för en stund bort hur man andas ordentligt när jag läste de elva små orden om och om igen. Han var ju på konsert den kvällen, det visste jag, han som visste att det var min favoritlåt och hörde den på konserten och smsade mig.

Jag var 19 år och stod i ett hav av folk på en konsert i Stockholm och det kändes som att varenda vemodig låt han sjöng handlade om mig. Det där med kärlek var bara elände, vad skulle det vara bra för? Det var ändå bara svårt och jobbigt jämt, var det egentligen värt allt?
Även när jag var 19 år hjälpte hans vemodiga melodier mig genom det jobbiga och jag kom ut på andra sidan, lite starkare och lite klokare.

Idag är jag snart 23 år gammal, ja jag börjar då och då känna mig lite gammal faktiskt, och trodde att den tiden var över då jag naivt kunde låta hans falska stämma ta över så fullständigt. Istället sitter jag i den mörka, överfulla salen i över två timmar och tar in vartenda ord han sjunger och känner mig som 17 år igen.
Skillnaden nu är att jag går därifrån och vet att saker kommer att bli bra. Jag tror inte längre att det kanske någon gång kan bli okej utan jag vet att allting kommer att bli bra. Det har jag ju bestämt och vad finns då som hindrar från att det börjar vara bra från och med nu?

♥ 1 kommentar ♥ 7 mars, 2011 kl 01:07 ♥ Kategori: Musik, Tankar
♥ Ettiketter: Kärlek, Konsert, Lycka, Musik, Tankar, Vemod

En eftermiddag med min älskling

Canon EOS 450D + Canon EF 50mm f.1.8
@ 1/200 sek | f/5.6| 50 mm | ISO: 100 | + speedlite 430EX

Idag har min älskling fått vara mitt sällskap. Jag har spelat i timmar, sökt upp noter på nätet och spelat ännu mer. Det har varit min räddning för att ta mig igenom den här dagen. Det har varit lite segare idag igen, troligen på grund av sprutan, efter några lite bättre dagar men det kan nog ha med sömnbrist att göra. Tänkte lägga mig för ett tag sedan men insåg då att jag inte ätit middag så det blev till att styra upp det istället.

Jag insåg också att jag inte visat min nya fina älskling ordentligt, ett mobilfoto gör den inte rättvisa på något sätt. Så jag plockade fram kameran och tog en del bilder. Visst är den fin? Den låter dessutom lika bra som den är fin att titta på.

Nu sitter jag här några timmar senare med ömma fingertoppar och en antydan till rött märke på halsen, kanske ett tecken på att jag borde trappa upp spelandet lite långsammare men äsch. Fingrarna behöver allt härdas lite. Jag lyckades hitta noter på Song from a Secret Garden och oj vad vemodigt vacker den är. Helt fantastisk att spela också.

Nej, nu ska jag dricka upp mitt te och krypa i säng. Försöka få ordentligt med sömn inatt och hoppas på att vakna piggare imorgon helt enkelt. Drömma om vackra fioler och musikstycken och försöka att inte tänka på allt annat som snurrar i huvudet just nu.

♥ 1 kommentar ♥ 21 november, 2010 kl 23:07 ♥ Kategori: Musik, Övrigt, Vardagligt
♥ Ettiketter: Älskling, Drömmar, Fiol, Foto, Middag, Musik, Sova, Te, Trött, Vemod, Violin

Några favoriter just nu…

Det här är nog det finaste jag sett idag tror jag. Så himla gullig fotoserie och hennes berättelse om det är helt fantastisk.
Jag hittade en krönika som jag bara måste uppmärksamma också. Det är nog bland det finaste och mest vemodiga jag läst på länge. Jag vet inte om den egentligen gör mig glad eller ledsen men den berör mig väldigt mycket i alla fall.

Nu ska jag sova, borde sovit för många timmar sedan. Trött är bara förnamnet.

♥ 3 kommentarer ♥ 22 augusti, 2010 kl 00:38 ♥ Kategori: Vardagligt
♥ Ettiketter: Favoriter, Foto, Lycka, Musik, Sova, Tankar, Trött, Vemod

Vemod och storstädning

Sitter hemma hos mamma och pappa med ett glas vitt vin som snart är slut och känner mig mest vemodig. Idag är en sådan dag, vädret är grått och trist och jag känner mig ungefär likadan.

Dagen har ägnats åt att påbörja projekt storstädning hemma vilket inkluderar slipning och oljning av köksbänken (som förövrigt var galet dåligt gjort av de som bodde där innan mig, pappa slipar halvt ihjäl sig för att få det bra). Alltså är min lägenhet mer eller mindre obeboelig tills bänken är färdig. Ingen köksbänk och inget inget matbord (som är fullt med alla grejer från bänken) gör att det blir svårt att laga mat. Just nu är nog det mesta upp och ner hemma dessutom så det är inte direkt det trevligaste stället att vara på men det blir bra när det är färdigt. Klurar också lite på att eventuellt möblera om lite men det återstår att se hur det blir med den saken.

En sak är säker, jag behöver förändring på flera sätt just nu. Allt för att hålla tankarna på andra håll än där de envisas med att vara. Helst av allt skulle jag vilja dra täcket över huvudet och inte komma fram förrän om några dagar. Jag hatar verkligen hur halv jag känner mig, trodde inte att det var möjligt att känna sig såhär. Rent allmänt mår jag ju ändå mycket, mycket bättre på alla sätt och bättre ska det förhoppningsvis bli med nya kosten.

Just nu känns dock allt som har med mat att göra som något som kräver alldeles för mycket tankeverksamhet för att jag ska orka med det. Om man plockar bort allt som har med mjölk, potatis och spannmål att göra finns det inte så mycket kvar av det jag brukar använda mig av i matlagning. Ris får jag som tur var äta men det är korta kolhydrater vilket ”ingen bör äta” enligt osteopaten. Efter två mål mat bestående av grönsaker, grillad fläskfilé och sås gjord på sojagrädde är jag less på detta. Förhoppningsvis blir det skillnad när jag märker effekten av det, annars kommer jag aldrig orka med den här omställningen. Hoppas också att jag blir lite mindre ledsen på köpet, enligt henne kommer den här håglösheten av att jag ätit ”fel”. Tre till fem dagar skulle det ta innan man märker av förändringarna, kan inte tiden gå snabbare?!

Vem vet, jag kanske måste bli sämre innan det blir bättre, det lär ju behöva bli någon slags utrensningsprocess för att rensa kroppen på allt som den tydligen inte tål. Kanske är därför jag helst skulle vilja dra täcket över huvudet och bara gråta idag.

Nej, nu är det snart middag här och det blir faktiskt ganska vettig mat nu så jag får kanske i mig lite mer än det lilla till lunch, tyvärr har min aptit helt försvunnit så jag får tvinga i mig vartenda mål mat jag äter. Imorgon är en ny dag och då ska jag minsann må bättre. Tills dess dränker jag mina sorger i mer vitt vin.

(Håll ut, det kommer foton när jag har mer ork och mår lite mindre trasigt. Det här har ju trots allt blivit mer av en fotoblogg på senaste tiden även om det inte riktigt märks just nu.)

♥ 1 kommentar ♥ 7 augusti, 2010 kl 17:35 ♥ Kategori: Vardagligt
♥ Ettiketter: Kost, Ledsen, Mat, Middag, Ommöblering, Osteopat, Slipa, Städa, Vemod

(500) days of Summer och pizza

Efter dryga 10 minuters försening fick jag min fiollektion idag och det blev en ganska lång lektion dessutom. Lär mig himla mycket nytt med henne trots att jag inte orkar träna så mycket som jag skulle vilja än. Känns lovande! Tyvärr hade min kropp inte riktigt lust att samarbeta idag så jag spelade med ont i magen och kände mig febrig och jättematt. Inte helt optimalt kanske och dessutom hade jag piller-rester kvar i kroppen som segade ner hjärnan.

När jag släpat mig hem igen dröjde det inte länge innan det plingade på dörren och pizzagubben lämnade över vår middag. Ingen av oss sjuklingar hade ork att fixa middag så det fick bli lättfixat i form av pizza.  Tittade på filmen (500) days of Summer som jag hört en hel del om. Antingen har folk hatat den eller älskat den så jag var lite nyfiken på vad alla pratat om. Måste säga att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om den. På ett sätt var den väldigt fin och vemodigt vacker men på ett annat sätt mest tragisk. Som många andra gånger tycker jag alltså helt okej om en film som man antingen ”ska” hata eller älska.

Däremot var musiken jättevacker hela filmen igenom så den lyssnar jag just nu på och ni kan hitta den här. Vacker och vemodig på ett sådär härligt hjärtskärande sätt är den, passande till filmen.

Snart är det dags att krypa i säng. Imorgon behöver jag däremot inte gå upp strax efter 6 för att åka till skolan. Tror att det räcker med att ställa klockan på framåt nio-tiden. Behöver däremot inte vara i skolan förrän 13 då det är labbredovisning. Vi nog ändå ta oss dit på förmiddagen för att plugga och/eller socialisera lite. Nu är det i alla fall dags för ett piller till innan jag går av på mitten av min dumma mage.

Ska läsa ikapp lite bloggar också och kanske dricka en kopp kamomillte. Kamomillte är bra mot precis allting för övrigt. Det är min mirakellösning på allt. ♥

♥ Inga kommentarer ♥ 9 juni, 2010 kl 23:26 ♥ Kategori: Film, böcker & tv, Vardagligt
♥ Ettiketter: Film, Fiol, Labb, Lektion, Musik, Pizza, Plugga, Redovisning, Studentliv, Värk, Vemod

Rosor och vemod

Var hos mamma igår och där hittar man alltid en massa fina blommor att fota. Jag har alltid varit förtjust i rosor, de är så vemodigt vackra på något sätt.

Just nu gör jag vad som helst för att skjuta upp tentapluggandet inför imorgon. Har en himla dålig dag och vill helst bara krypa ner under täcket igen och sova. Kunde av någon anledning inte somna igår kväll, jag som la mig så tidigt för att vara pigg idag, så jag känner mig helt förstörd nu istället.

Men man får alltid en himla massa annat gjort när man skjuter på någonting. Har skickat iväg mail till fyra icabutiker i stan med frågan om jobb. Det är nog främst kameran jag vill ha som pushade till det, jag behöver pengar!

Snart ska jag iväg på frigörande andning och det är nog bra idag. Fast just nu fasar jag verkligen inför det. Magen gör ont också och allt känns bara motigt. Önskar så att Tox var här och kunde muntra upp och trösta lite.

En bra sak var i alla fall att min läkare på endocentrum ringde i morse och jag fick nya värktabletter och lite andra tips. Han pratade även om att det kan bli aktuellt att gå in och titta om det verkligen är endometrios jag har. Gillar att han är så noggrann och bra, det är inte ofta man träffar på sådana läkare!

♥ 3 kommentarer ♥ 31 maj, 2010 kl 14:08 ♥ Kategori: Natur, Vardagligt
♥ Ettiketter: Blommor, Endometrios, Foto, Frigörande andning, Medicin, Plugga, Rosor, Tenta, Värk, Vemod

Ponyo

(Foto: Imdb.com)

Sedan Erik kom hit tidigare ikväll och fixade middag har jag inte gått många steg ifrån honom om jag kunnat undvika det.
Det har varit en vemodig dimma över hela den här dagen som jag inte riktigt kan förklara. Allt jag velat hela dagen har varit att krypa ihop i hans famn och bara få försvinna för en stund. Jag hade turen att få hit mamma som sällskap under eftermiddagen och vi (mest hon) lyckades röja upp lite här så nu ser det faktiskt ganska vettigt ut hemma hos mig.

Vi kröp ihop i soffan tidigt ikväll, Erik och jag, och tittade på den japanska filmen Ponyo som var helt underbar. Det är nog den finaste film jag sett på väldigt länge. Den handlar om Ponyo, en guldfisksprinsessa, som har som högsta önskan att bli människa för att kunna vara tillsammans med Sosuke men det leder till att det blir obalans i världen. Då får Ponyo och Sosuke ge sig av på ett äventyr för att rädda världen.
Sedan filmen tog slut har jag gått runt och varit Ponyo, bara för att hon var så söt och fin. Och för att det är ett så vackert namn.

Nu kom Erik med en kopp kamomillte med honung och ett glas med medicin mot min hosta i hopp om att försöka få mig frisk, en gång för alla. Han börjar ta det personligt nästan, att min kropp aldrig är snäll, så nu verkar de ha krig. Erik mot min kropp. Jag vet vem jag hejar på!
Han är så fin som hela tiden pysslar om mig, jag vet inte hur jag skulle orka med alla sjukdomar och elände utan honom. Han är vad som får mig att orka kämpa mig vidare mot ett friskt liv.

♥ 4 kommentarer ♥ 15 februari, 2010 kl 23:14 ♥ Kategori: Film, böcker & tv, Vardagligt
♥ Ettiketter: Film, böcker & tv, Honung, Sjukdom, Te, Vemod